Även om jag var trött och hade lite darriga ben så ringde jag till hundvakten och bad henne komma över med Alfons.
Gissa om han blev lycklig av att se mig…fast jag blev minst lika lycklig av att se honom.
Den där känslan att få ligga i sin egen säng är svårslagen. Speciellt när man nu även slipper hjärtövervakningen.
Väl hemma satte jag mig och gick igenom alla papper jag fått med hem från sjukhuset. Då fann jag att jag skulle ta blodprov för pk värdet redan på tisdag efter påskhelgen. Det blev problem direkt eftersom labbet hade stängt och tider kunde inte bokas.
Som tur var hade pk mottagningen fortfarande öppet och kunde hjälpa mig att boka en tid.
Första promenaden i det ”fria” blev en minnesvärd men tuff upplevelse. Vi bor i en backe så oavsett vilket håll man går åt blir det uppför åt något håll. Jag tänkte öppna lite lugnt och gick några hundra meter för att sedan vända tillbaka. Dum som jag var gick jag neråt… när jag vände och skulle gå tillbaka så tog orken helt slut. Fick stanna flera gånger och benen kändes som bly. Men tillslut kom jag hem och fick sätta mig.
29/3
På långfredagen inledde jag dagen med en lite längre promenad men gick då backen uppåt istället och fick hjälp hem av tyngdlagen. Måendet var ganska bra men hjärtflimret dök fortfarande upp emellanåt. Som ”träning” gick jag upp och ner för källartrappan några gånger varje dag.
Dagarna rullade så sakta på och turerna upp och ner för trappan blev fler och fler. Även de riktiga promenaderna blev längre. Det jag märkte var att kaffe gav mig hjärtflimmer. Så första månaden efter den upptäckten drack jag bara koffeinfritt kaffe vilket fungerade bra.
Jag blev också väldigt frusen, speciellt på kvällarna. Detta är tydligen helt normalt och försvinner med tiden.
Första återbesöket på sjukhuset var 10/4 där det konstaterades att jag läkte bra och träningen gick fint.
Vad vi inte var överens om var min ovilja att äta smärtstillande då jag inte hade speciellt ont. Jag fick lite bannor men höll fast vid min linje och hittills verkar det ha fungerat bra.
Rehab träningen varvade jag promenerar med träningscykel och kände att krafterna kom tillbaka. När väl läkningen börjat gick det väldigt fort när ”flåset” förbättrades.
I slutet av april var jag på kontroll hos sjukgymnasten för kontroll av läkningen av bröstet. Min bröstkorg var aningen förskjuten men inget som spelar någon roll. I Övrigt så kontrollerades hjärta och blodtryck vilka båda var normala.
Vi bestämde även att jag skulle komma tillbaka en månad senare för att göra ett cykeltest och kontrollera hur pulsen beter sig under ansträngning.
Lite frustrerande var att jag fortfarande inte fick cykla ute på grund av olycksrisken. Efter en så stor operation får man inte köra bil eller cykla på ungefär 8 veckor.
Men motionscykel fick duga. Efter en månad var jag tillbaka hos sjukgymnasten för kontroll av hur pulsen beter sig vid belastning. Allt såg jättebra ut, och jag fick beskedet att hon var klar med mig😊.
I slutet på maj var jag och lämnade blod inför det kommande återbesöket till hjärtläkaren. Tyvärr var då blodsockret lite förhöjt vilket resulterade i att jag fick göra en glukosbelastning. Tur för mig var att den gick bra. Nästa blodprov visade inget tecken på förhöjd glukos.
Väl på återbesöket så konstaterade läkaren att jag var en frisk hjärtpatient nu. Jag hade jag aningen förhöjda levervärden, men fick sluta med betablockerarna och tog ett nytt prov efter två veckor och då såg allt bra ut.
Att sluta med betablockerare var lite läskigt. Dagen efter sista dosen så började hjärtat slå avsevärt snabbare och hårdare. Tydligen en ganska vanlig åkomma när man slutar med den typen av mediciner. Detta la sig efter ett par dagar. Och när äntligen hjärtat inte hade något som bromsade det så kändes benen betydligt lättare än tidigare.
Nu fick jag börja köra bil och cykla igen. Livet blev med ens både enklare och mer som vanligt.
