När tillslut dagen för inskrivning kom. I mitt fall den 19/3-24 var jag ganska spak. Operationen skulle ske på universitetssjukhuset i Örebro.
Min fru ställde upp som chaufför som tur var.
Det var verkligen bra att inte vara ensam och få leva ”normalt” så länge som möjligt. ska även tilläggas att jag har väldigt dåligt lokalsinne så utan henne hade jag nog inte hittat rätt.
Det kändes både ledsamt och skrämmande att åka hemifrån den dagen. Tänk om något går fel, tänk om jag aldrig får se barnen eller hunden igen. Det finns så många tänk om i sådana situationer.
Men väl på plats så var det bara att gilla läget. Dagen inleddes med ett blodprov(jag som alltid fått ångest av sprutor och nålar) sedan iväg till röntgen för kontroll av lungorna.
När detta var avklarat skulle vi ta oss till operationsavdelningen för inskrivning. Det gick ganska smidigt och personalen var jättetrevliga.
Efter lunch fick jag träffa kirurgen som berättade lite om operationen och hur den mekaniska klaffen fungerar. Vi diskuterade även hur jag tänkt kring träningsupplägg efter operationen. samtalet kändes bra och jag kände mig väl mottagen.
Nästa samtal var med en arbetsterapeut som förklarade på ett ungefär hur läget skulle vara när man vaknar upp efter att ha öppnat bröstkorgen. Vi gick även igenom andningsövningar och hur man ska ta sig ur sängen utan att belasta bröstet.
Av arbetsterapeuten fick jag en liten plast-pipa som skulle följa mig under operationen och kommande eftervård.
Instruktionen var enkel, gör minst 15 andningsövningar varje vaken timme.
Personalen var som sagt jättebra och många frågetecken rätades ut.
Vi fick en lucka i schemat och tog en liten promenad i den bleka vårsolen, det var både skönt samtidigt som den även förstärkte ångesten. Känslan man vet aldrig om eller när man kommer ut igen är inget vidare.
På eftermiddagen fick jag reda på att jag skulle ta blodprover igen…. Varför inte ta allt på en gång?
På eftermiddagen åkte min fru hem och jag fick stanna kvar på en sal med fyra andra patienter. Då började nerverna spöka igen… Ringde mina anhöriga och pratade lite men kände mig ändå väldigt ensam.
På kvällen var det dags för trimning av kroppshår, stackars sköterska som fick det jobbet. Hon rakade och rakade men jösses vad hår det blev. Efter rakningen blev det en dusch med hibiskrubb för att bli desinficerad. Efter duschen fick vi inte lämna sjuksalen inte ens för att sträcka på benen.
Operationen/Uppvaknande
20-21/3
Det här är operationen som jag minns den. En hel del är med största sannolikhet inte helt korrekt återgivet. En del detaljer är för mig glasklara medan en hel del bara är diffusa minnen.
När jag efter ytters bristfällig sömn vaknade på operationsdagen fick jag besked att jag skulle få komma iväg till operation på förmiddagen. Försökte slå ihjäl tiden med att titta på serier på telefonen, men timmarna gick ytters långsamt.
När väl min tid kom närmare lunch så gick allt väldigt fort. Jag blev skjutsad i sängen till operationsavdelningen väl framme fick jag någon form av hjärtövervakning insatt i artären i vänster handled. Personalen var jättebra och jag kände mig så lugn man kan vara i en sån situation.
När infarten till droppet var satt sa sköterskan att nu ska du få slappna av. Sedan kommer jag inte ihåg något på nästan 12 timmar.
Under tiden jag var sövd så gick operationen som planerat. Min fru fick ett samtal från kirurgen vid 18-tiden på kvällen, där hon meddelades att allt gått bra men att jag fortfarande var nedsövd.
Förfarandet efter en så pass omfattande operation är att patienten hålls nersövd någon timme extra för att bevakas. I mitt fall såg allt bra ut och jag fick vakna någon timme senare.
Mina första minnen från uppvaknandet på thorax-intensiven var runt 23-tiden på kvällen.
Medvetandet kom och gick. Personalen kom och pratade med mig och jag fick blåsa i en plast pipa för att aktivera lungorna. Jag var såpass avtrubbad av mediciner att jag inte kunde räkna till 15 utblåsningar. Enligt personalen hade jag klarat att ställa mig upp redan på natten. Det är inget som jag kommer ihåg. Natten passerade i ett töcken någonstans mellan sömn och halvvaken.
Morgonen efter fick jag lite att äta, aptiten var definitivt inte på topp. Fick besök av flera olika läkare. Har dock inga jätte klara minnen av vad som blev sagt och vad som hände.
Jag fick den första riktiga smärtattacken på förmiddagen. Jag fick omgående morfin och sjönk ner i ett halvsovande tillstånd igen.
När tillslut mitt tillstånd ansågs stabilt nog att lämna intensivvården blev jag körd till den intermediära vårdavdelningen.
På den avdelningen fanns fler patienter men vad jag minns så var de flesta ganska apatiska precis som jag. Sjukgymnasten kom ett antal gånger och satte mig upp på sängkanten, detta för att undvika blodproppar. Tiden mellan uppsittningarna på sängkanten och några mål mat halvsov jag mig igenom. Minns denna dagen som ytters seg och tung.
En detalj från denna dagen som etsats sig fast i minnet är kablarna till hjärtövervakningen. De var så korta, så under tiden jag satt upp var jag vänd med ansiktet rakt in mot väggen. Inte för att resten av rummet eller patienterna var så mycket att se. Man känner sig dock riktigt off när man sitter och stirrar rakt in i en vägg och inte får röra sig själv.
På eftermiddag/kväll kom sköterskan med besked om att jag skulle flyttas från denna avdelningen.
En stund senare blev jag hämtad och körd till ett eget rum.
Min eftervård kan läsas Här
