När sjuktransporten anlände till Karlstad kände jag mig hemma.
Jag blev körd i rullstol till avdelning 57 för eftervård.
Här var stämningen aningen mer avslappnad och jag fick ett eget rum direkt.
Jag fick blodtryck och puls kontrollerade ganska omgående.
Min son och hans mor kom på ett snabbesök och vi pratade en liten stund. jag kände mig betydligt piggare redan nu.
Lite senare på kvällen kom min fru på besök och vi satt och pratade en stund. Vad vi båda lade märke till var att jag trotts medicinering var betydligt piggare än vanligt.
Natten gick ganska bra, lite svårt att sova med hjärtövervakningen.
26/3
Efter dagens blodprover märkte läkarna att mina njurvärden hade börjat stiga. Detta är ganska vanligt efter en så pass omfattande operation. Jag blev beordrad att dricka mer än vanligt och fick samtidigt urindrivande medicin. På förmiddagen fick jag även hjärtflimmer. Jag hade enligt anteckningarna haft flimmer även i Örebro men inget jag märkt av.
Efter lunch när medicinerna verkat så kunde jag gå ut på avdelningen och röra lite på mig. Det kändes bra att äntligen få gå lite på egen hand. Träffade några medpatienter som tyckte att jag såg pigg ut. Troligen en överdrift men det kändes fint att höra någon säga detta.
Hjärtflimret kom och gick under dagen, men inget som var akut och behövde någon åtgärd.
27/3
Efter dagens prover konstaterades att njurvärdena var ännu sämre idag. Då började jag bli orolig på allvar. Men samma procedur som dagen innan upprepades men med ännu mer vätska.
Jag fortsatte att gå och stå upp så mycket som möjligt för att få igång kroppen.
Läkarna pratade även på att om mina värden blev bättre skulle jag få åka hem innan den stundande påsken.
På eftermiddagen märkte jag att det började bli bättre fart på urinen. Hjärtflimret kom och gick. Inget som direkt påverkade måendet men det är en olustig känsla när hjärtat rusar.
28/3
Efter frukost fick jag besök av läkaren som kontrollerat blodproven och han hade goda nyheter. Njurarna var igång igen. Värdena var inte perfekta men en klar förbättring mot gårdagen. Jag fick väga mig och det konstaterades att jag tappat 7kg vätska på ett dygn!!
Jag meddelades om att jag skulle bli utskriven samma dag och blev skickad till AK-mottagningen för information om läkemedlet waran som jag skulle äta resten av mitt liv.
Mycket information blev det, tur att jag fick med det mesta hem i pappersform.
Efter lunch var det dags att duscha och göra mig färdig för hemgång. Det var jobbigt att packa och få ordning på allt jag skulle ha med hem. Positivt var att nu passade mina kläder igen😊.
När alla recept var färdiga och jag var utskriven så skulle jag själv ta mig till apoteket och hämta mediciner. Det var jobbigare än jag räknat med. I efterhand har jag funderat på om jag inte borde fått hjälp med detta.
Nåväl med full ryggsäck skulle jag gå från avdelning 57 till apoteket. Det gick skapligt att ta sig dit men att stå och vänta på min tur var värre. När jag äntligen kom fram till disken fick jag sätta mig under tiden som läkemedlen gjordes i ordning.
När apoteket var klart var jag så trött att jag satte mig utanför kafeterian och tog igen mig en stund. Krafterna var dock i stort sett slut, det blev ett kraftprov att ta sig ut till den väntande bilen.
Resan hem blev trevlig men öm. Att använda säkerhetsbälte och sitta i en bil som rör sig en dryg vecka efter att bröstkorgen varit öppnad är inte det trevligaste man kan göra.
Men känslan att komma hem är svårslagen. Hemkomsten kan läsas här
