Visst är det skönt att komma till ett eget rum, men det var nu det jobbigaste började
I mitt lite dåsiga tillstånd ville ställa mig upp lite då och då(Det var vad jag mindes att arbetsterapeuten sagt. För att förhindra blodproppar). Jag är ganska övertygad om att jag gjorde rätt med detta.
Men varje gång jag ställde mig upp så larmade hjärtmonitorn. Sköterskorna som jobbade kväll/natt var inte imponerade av min iver att stå upp.
Katetern var jobbig eftersom jag fick dropp och kände mig kissnödig konstant. Tilläggas ska att blåsan kändes bättre när jag stod upp 😊.
Den första natten på eget rum blev det inte mycket vilat. Det fanns ingen position som var komfortabel, hur jag än vände och vred på mig gjorde det ont och var obehagligt. Katetern var ett gissel och sladdarna från hjärtövervakningen var i vägen hur jag än bar mig åt.
Men natten tog som tur var slut, och det blev dags för dagens bestyr.
22/3
Dagen inleddes med de dagliga blodproven och ett antal tabletter. Sedan skulle jag iväg och göra ultraljud på hjärtat för att se hur klaffen fungerade. Att ligga stilla på sidan två dagar efter att bröstkorgen varit öppnad var inget vidare kan jag säga.
Undersökningen gick bra och jag fick åka tillbaka till mitt rum. När jag kom tillbaka fick jag reda på att en nyopererad skulle komma och dela rum med mig. Jösses vilken upplevelse det blev. Den nyopererade var en äldre man som absolut inte ville ligga stilla ha hjärtövervakning eller vara lugn och dämpad.
Strax innan lunch kom arbetsterapeuten på besök och kollade hur jag hade återhämtat mig. Då var det dags att prova att gå för första gången efter operationen.
De första stegen var ingen fara, men jag blev lite övermodig och försökte gå runt hela avdelningen. Jag tog fullständigt slut, jag tog mig tillbaka till sängen men insåg att all ork jag haft tidigare var borta. Efter promenaden gick vi igenom andningsövningar och lite stretchövningar som skulle utföras när jag blivit aningen piggare.
När arbetsterapeuten lämnat mig fick jag en ny smärtattack. Efter en rejäl dos smärtstillande hamnade jag i ett halvsovande tillstånd och några timmar passerade.
När jag vaknade upp ringde jag min son. Det var fint att prata med honom men tyvärr så blev det ett ”fyllesamtal” från min sida. Jag vet att vi pratade men tror inte att han fick så mycket vettigt ur mig.
Jag fick senare veta att jag skulle byta rum. Personalen ansåg att mannen bredvid var för högljudd och att jag inte fick vila om jag var kvar på rummet.
På det nya rummet var det lugnare, en yngre kille vars föräldrar turades om att sitta hos. Vi pratade i stort sett inte alls, vi var båda slitna och mådde inget vidare.
På eftermiddagen kom äntligen magen igång och jag fick gå på toaletten. Ibland behövs inte mycket för att man ska bli glad😊.
Dagen gick och det blev dags att göra mig klar för natten. Då min syreupptagning var i lägsta laget skulle jag denna natt även ha syrgas kopplad till mig. Jag fick en ”grimma” satt under näsan och denna skulle förse mig med extra syre under natten.
Jag som har svårt att sova i normala fall fick om möjligt ännu svårare med sömnen. Återigen var kablarna till hjärtmonitorn ett stort bekymmer, till detta kom det lite väsande ljudet från syrgasen och en extrem muntorrhet. Jag satt upp i sängen, förflyttade mig med besvär till min fåtölj men inget var bekvämt. Tillslut var jag så trött att jag somnade sittande i fåtöljen.
Den natten drömde jag en så tydlig dröm. Jag drömde att mina hjärtproblem och operation inte var verklighet. Jag kommer så tydligt ihåg när jag vaknade och insåg vart jag var och att operationen var ett faktum. Då kom tårarna och jag tyckte så synd om mig själv.
Men natten passerade och det blev morgon 23/3. Ny dag nya tabletter och nya blodprover. Dagen inleddes med en tur till röntgen och kontroll av lungorna. Jag fick inget höra i samband med undersökningen, men har senare kunnat läsa att min ena lunga skadats lite under operationen. Inget som jag märkt något av som tur är.
Denna dag var en lördag och jag skulle äntligen få besök av min fru. Under tiden jag väntade på henne kände jag att jag började bli lite slemmig i luftvägarna och jag började hosta.
Att hosta efter en thoraxoperation är en speciell upplevelse, tanken är att när man känner att det är dags att hosta ska man krama om sig själv. Visst det fungerade ganska bra, Ibland kom hostningarna ganska snabbt och jag hann inte krama om mig. Då högg det rejält i bröstkorgen. Men som en räddare i nöden fungerade det att blåsa i den lilla plastpipan när jag kände att luftvägarna kändes slemmiga.
Denna dag var den första som jag orkade äta någorlunda, men aptiten var borta och även om maten säkert var god smakade den inget vidare för mig.
Efter lunch kom min fru på besök, det var fint att äntligen få se ett bekant ansikte och få prata lite.
Hon stöttade mig när jag började hosta och var även med så att jag fick duscha.
På eftermiddagen så tog jag mig ur sängen och fick gå själv några meter. Det var tungt att röra sig, men även en liten frihetskänsla infann sig.
På kvällen talade jag med min son och gjorde upp att han skulle komma nästa dag.
Natten var ungefär som den föregående med dålig sömn och problem med att syrgasen gjorde mig torr i mun och hals.
24/3 söndag morgon och efter sedvanliga prov, tabletter och frukost blev jag skjutsad till röntgen och kontroll av hjärtat. Allt såg bra ut.
Jag fick gå upp och ta kortare promenader inne på avdelningen, använde droppställningen som extra stöd.
Efter lunch kom min fru och hälsade på igen och vi pratade bort några timmar.
När hon lämnade mig så dök min son och hans mamma upp. Då fick jag för första gången ta mig till matsalen och dricka lite kaffe.
På kvällen var det byte av bandage och borttagning av pacemaker trådarna. Trådarna var inopererade som en säkerhet om något skulle gå snett efter operationen. Nu ansåg läkarna att den faran var över.
Min rumsgranne fick åka hem och jag fick rummet för mig själv.
Natten gick aningen bättre då jag äntligen slapp syrgasen och fick rummet tyst och lugnt.
Måndag 25/3 blev en hektisk dag. Direkt efter frukost skulle jag iväg på en ny ultraljudsundersökning. Den gick bra och jag fick besked att sjuktransport till Karlstad var ordnad. Det var så klart ett glädjande besked att få åka till hemsjukhuset.
Jag skulle väga mig innan utskrivningen , fick då veta att jag gått upp hela 5kg sedan inskrivningen sex dagar tidigare. Det kändes, speciellt på benen som var mjuka och fyllda med vätska.
Såret las om med lättare bandage och ingången för dropp och blodprov(cvk) togs bort. Jag fick tala med en läkare som egentligen inte tillförde något nytt. Men det är väl en rutin att man ska göra det innan man lämnar sjukhuset.
Innan lunch skulle jag försöka packa och göra mig klar. Det blev rörigt och jag upptäckte att mina kläder inte riktigt passade längre. Byxorna gick inte att stänga och tröjan jag åkt i var för trång. Som tur var fick jag med en skjorta från sjukhuset att åka i.
Jag packade min ryggsäck och gick till väntrummet och satte mig. Under tiden var sjukvårdarna och letade efter mig och skulle köra ut mig i rullstol. Det slutade med att jag fick gå tillbaka till rummet och sätta mig i rullstolen för transport ut till bilen.
Vilken känsla det var att komma ut och känna frisk luft igen. Sjuktransporten till Karlstad gick utan några incidenter och det kändes bra att äntligen vara på hemmaplan igen.
